Dagens Nyheter

Jag sitter vid mitt skrivbord, på min stol. Det är söndagsförmiddag, jag äter chockladpudding och gör seriös research. Den kallas Musik non stop och den devisen följer jag så gott jag kan. Om och om igen snurrar bandet inspelat från radion i min stereo och jag försöker verkligen. Det kallas personlig indoktrinering och jag lär mig själv tycka om återkomsten av en av de viktigaste företeelserna i mitt visserligen korta liv. Det sorgliga är att jag måste lära mig. Jag vill kunna tycka om det här direkt, precis som jag med allt bandet som kallar sig Kent lämnat ifrån sig tidigare.

Alla har vi väl haft starka musikupplevelser. Sådan där händelser som får det att svartna för ögonen på dig och det ända du kan tänka är "vad är det här?". Alla har väl känt en refräng bita sig fast någonstans i bröstet och likt ett djur riva och slita sig in mot hjärtat. Det händer inte så ofta men när det väl händer är det svårt att glömma bort. Jag hade min första sådana upplevelse tillsammans med Kent och jag säger tillsammans för det var verkligen så jag uppfattade det. Från den första stund jag hörde singeln När det blåser på månens första ton tills för bara några månader sen hade jag ett intensivt, vansinnigt och ömsesidigt förhållande med Kent. Joakim Bergs texter och osannolika sammanfogande av toner till en helhet sällan skådad vare sig i det här landet eller någon annanstans var något av det viktigaste, vackraste jag kände till. Kent höll mig i handen när det var mörkt. Kent följde med i väskan på diverse fester. Kent dundrade blåjeans från stora scenen på Hultsfred och jag vare där och det var en av de bästa timmarna i mitt liv. Exakt så intensivt upplevde jag det. Jag kan fortfarande vartenda ackord, varenda basgång på den första skivan utantill, så många varv har den snurrat i min spelare. De var världens bästa band och en av de få saker jag kände till under de här åren. Nu när jag sitter här med min chockladpudding är det inte alls samma känsla av tillhörighet och ärlighet och det skrämmer mig.

Jag kan nämligen inte stämma in i den lovsång av vad som påstås vara både Eskildstunabandets bästa låt och största framgång. På pressbilderna till kommande plattan "Hagnesta Hill" (döpt efter en stadsdel i före detta hemstaden) har tidigare så stilmedvetne Jocke Berg en vansinnigt ful Detroit Redwingströja och det är ett minus lika mycket värt som att den hypade Musik non stop inte alls är så bra som den påstås vara. Med eller utan Detroittröja är Kents namnmässiga sampling av Kraftwerk en visserligen svängig med långt ifrån lika personlig och engagerad historia som de tidigare hitsen. Jocke Bergs röst känns matt och frånvarande och texten tangerar inte på långa vägar storverken från den förra plattan Isola. Så jag förstår inte vad som skulle vara så fantastiskt. Vore själva faktumet att det var just Kent som kommit tillbaka, Kent med det största K man kan tänka sig, med helgon gloria och hjältestatus kunde jag kanske förstå. Men det verkar ju handla om att Musik Non Stop är så överjordiskt bra. Jag fattar inte. Det är ju en högst ordinär singel. Inte alls det bästa min gamla förälskelse gjort. Trots det är jag övertygad om att Musik Non Stop kommer att gå upp på första platsen på denna veckas singellista. Det är bara saker man ser.

<<