Slitz April 1996

Kent är ett smart band. De darrar inte på manschetten, utan håller sin andra skiva fast vid det sound som fångade femtontusen svenskar och som fick landets alla "tunga" rockkritiker att brista ut i kollektiv lovsång om "universiell genomslagskraft" och annat nonsens. Liknande haranger lär förstås följa bandets andra album - det har liksom bilivit för sent för de mest entusiastiska ryggdunkarna att flytta tillbaks till sina positioner. Detta kan mycket väl, handen på hjärtat, resultera i en enorm massmedial backlash i en inte allt för avlägsen framtid. Jag menar, hur många av de recensenter som på åttiotalet bokstavligen dränkte Imperiet i rosor vill idag kännas vid sina gamla preferenser?
Men låt gå, Kent är ett starkt team. I mina öron har de till och med tåtat ihop det mest kompletta pop- rockkonceptet som framfört på svenska sendan Jakob Hellmans ...Och Stora Havet. Visst, konkurensen är klen, men i alla fall.
Nåväl, Verkligen infriar stora delar av de förväntningar jag skaffat mig efter ett fint debutalbum och några rent av lysande spelningar i somras. Det enda jag inte hittar när jag lyssnar på detta album är Hitlåten, låten som ska tvångsförflytta Kent till samma marknadsmässiga division som Mauro Scocco, Lisa Ekdahl och de andra Svenskspråkiga storsäljarna.
Hur som helst, Kent känns som ett mer samspelt band än tidigare (kanske inget gott betyg åt före detta gitarristen Martin Roos?) och experimentlusten är större. Det jammas och rockas i uttänjda instrumentalpartier, men det flummas lyckligtvis inte ur fullständigt. Frågan är bara, och då tänker jag främst på gungandet Vi Kan Väl Vänta Tills Imorgon: hur ska bandet komma ihåg alla dessa slingor när det väl blir dags för turné?
Här finns ocjså ett knippe nedstrippade, smygande, läåmälda saker - Gravitation, Indianer och Thinner - som kräver en hel del uppmärksamhet från lyssnaren, men som vinner på att nötas om och igen.
Joakim Bergs språk är mer avskalat än tidigare, men samtidigt mer komplext. "Jag har ett kontrakt med gud...", sjunger han i En Timme En Minut, för att i nästa andetag själv slakta sitt pompösa drag med ett uns naiv uppkäftighet: "...så jag gör som jag vill". Fråga mig inte vad det betyder, men det är snyggt och effektivt. Något jag däremot irriterar mig väldeliga på efter sisådär tjugo genomlyssningar av denna samling låtar är Bergs frapperande oralfixering. Första singeln Kräm sägs handla om munsex, vilket förstås är trevligt, men i längden känns det lite tröttsamt när ord som "mun", "läppar" och "tunga" dyker upp i var och varanna text. Effekten går liksom förlorad när favoritglosorna repriseras och då hjälper inte Bergs i vissa fall exceptionella fraseringar. Gitarristen Sami Sirviö, vars fingerfärdiga konster för all del rockade även på Kent, har det förkovrat sig. Slide-guran i 10 Minuter (För Mig Själv) - en gammal livefavorit från i sommras som äntligen fästs på tape - svänger stenhårt. Jämte Halka är nog denna låt den mest tänkbara singelhiten, om den nu ges ut i det formatet, och helt säkert den starkaste låt Kent någonsin spelat in.
Så här låter svensk rock'n'roll modell 1996.
Det är Ingen hype.
Det är kalla fakta.
Och det vore synd och skam (men tyvärr inte otänkbart) om ryktet om Sveriges vassaste band inte heller denna gång får fäste utanför Stockholms tullar.

<<