|
Kent är
ett smart band. De darrar inte på manschetten, utan håller sin andra
skiva fast vid det sound som fångade femtontusen svenskar och som fick
landets alla "tunga" rockkritiker att brista ut i kollektiv
lovsång om "universiell genomslagskraft" och annat nonsens.
Liknande haranger lär förstås följa bandets andra album - det har
liksom bilivit för sent för de mest entusiastiska ryggdunkarna att
flytta tillbaks till sina positioner. Detta kan mycket väl, handen på
hjärtat, resultera i en enorm massmedial backlash i en inte allt för
avlägsen framtid. Jag menar, hur många av de recensenter som på
åttiotalet bokstavligen dränkte Imperiet i rosor vill idag kännas vid
sina gamla preferenser?
Men låt gå, Kent är ett starkt team. I mina öron
har de till och med tåtat ihop det mest kompletta pop- rockkonceptet som
framfört på svenska sendan Jakob Hellmans ...Och
Stora Havet. Visst, konkurensen är klen, men i alla fall.
Nåväl, Verkligen infriar stora delar av
de förväntningar jag skaffat mig efter ett fint debutalbum och några
rent av lysande spelningar i somras. Det enda jag inte hittar när jag
lyssnar på detta album är Hitlåten, låten som ska tvångsförflytta
Kent till samma marknadsmässiga division som Mauro Scocco, Lisa
Ekdahl och de andra Svenskspråkiga storsäljarna.
Hur som helst, Kent känns som ett mer samspelt band
än tidigare (kanske inget gott betyg åt före detta gitarristen Martin
Roos?) och experimentlusten är större. Det jammas och rockas i
uttänjda instrumentalpartier, men det flummas lyckligtvis inte ur fullständigt.
Frågan är bara, och då tänker jag främst på gungandet Vi Kan Väl
Vänta Tills Imorgon: hur ska bandet komma ihåg alla dessa slingor när
det väl blir dags för turné?
Här finns ocjså ett knippe nedstrippade, smygande,
läåmälda saker - Gravitation, Indianer och Thinner - som kräver
en hel del uppmärksamhet från lyssnaren, men som vinner på att nötas
om och igen.
Joakim Bergs språk är mer
avskalat än tidigare, men samtidigt mer komplext. "Jag har ett
kontrakt med gud...", sjunger han i En Timme En Minut, för
att i nästa andetag själv slakta sitt pompösa drag med ett uns naiv
uppkäftighet: "...så jag gör som jag vill". Fråga
mig inte vad det betyder, men det är snyggt och effektivt. Något jag däremot
irriterar mig väldeliga på efter sisådär tjugo genomlyssningar av
denna samling låtar är Bergs frapperande oralfixering. Första singeln Kräm
sägs handla om munsex, vilket förstås är trevligt, men i längden känns
det lite tröttsamt när ord som "mun", "läppar" och
"tunga" dyker upp i var och varanna text. Effekten går liksom förlorad
när favoritglosorna repriseras och då hjälper inte Bergs i vissa fall
exceptionella fraseringar. Gitarristen Sami Sirviö, vars
fingerfärdiga konster för all del rockade även på Kent, har
det förkovrat sig. Slide-guran i 10 Minuter (För Mig Själv) -
en gammal livefavorit från i sommras som äntligen fästs på tape - svänger
stenhårt. Jämte Halka är nog denna låt den mest tänkbara
singelhiten, om den nu ges ut i det formatet, och helt säkert den
starkaste låt Kent någonsin spelat in.
Så
här låter svensk rock'n'roll modell 1996.
Det är Ingen
hype.
Det är kalla fakta.
Och det vore
synd och skam (men tyvärr inte otänkbart) om ryktet om Sveriges vassaste
band inte heller denna gång får fäste utanför Stockholms tullar.
<<
|
